På fredagen går jag genom stan och studenterna är överallt och vrålar, tutar, sjunger. Först blir jag irriterad, sedan unnar jag dem deras glädje. Sedan får jag syn på en ensam överviktig, iakttagande tjej i baksätet på en bil med en äldre man som chaufför, kanske hennes pappa. Ensam far hon fram mellan överfyllda flak av glädjetjutande jämnåriga. Mitt hjärta brister.
Jag föreställer mig att färdigställandet av boken jag skriver på kan beskrivas på ungefär samma sätt som Reiko (i Murakamis Norwegian wood) beskriver Naokos psyke:
”Jag tror att hon lika gärna kan bli hundraprocentigt återställd nästa månad som fortsätta vara så här i åratal. [...] Hon har en massa problem som är intrasslade i varandra, så det är svårt att reda ut dem ett och ett. Det kan ta mycket lång tid att reda ut dem alla, men något kan också få dem alla att lösa upp sig i ett slag.”
Det är därför det alltid är så svårt att svara på frågan ”Hur långt har du kommit?” Jag svarar oftast halvvägs, men det är en ogrundad gissning. Länge har jag skrivit på boken och i datorn är det ingen ordning. Jag sparar och kategoriserar enligt föränderliga system. Förra helgen åkte jag till ett ställe på landet för att ändra på det. Och även om målet var att jobba med struktur snarare än skriva på inspiration, så blev jag förvånad när jag fann mig själv göra just det. Hem kom jag efter tre dagar och jag tror bestämt att jag hade fått en strukturkick. Nu både längtar jag och fasar för att öppna det där dokumentet som det fortfarande ligger ett rosa skimmer över. Så här såg det ut där jag var.
Man kan ju klä upp sig, ta ett glas och en tjusig liten pralin. Men man kan också gå i jeans och med smågodispåse i handväskan. Upplevelsen är ju den samma oavsett. Att återberätta känslan av en opera går nog inte, men kanske ser man lite av magin på bilden.
Igår var det dags för Göteborgsvarvet. Mitt tävlingsinriktade Jag var laddad, i form och tänkte att en tid under 2 timmar borde vara möjligt. Lätt hypokondriska till lika ”Åh nej, tänk om” Jaget å andra sidan brottades med oro över att dricka för mycket eller dricka för lite (Tävlingsläkarens råd: För lite vatten kan leda till överhettning och chocksymtom. För mycket vätska kan späda ut kroppsvätskorna och leda till livshotande sjukdom.), äta för mycket eller äta för lite, att tidtagningschipet skulle sitta fel, att jag skulle få håll, bli kissnödig eller att hårsnodden skulle gå sönder mitt i loppet. Ingen av alla möjliga katastrofer inträffade och 2.09 blev tiden. Ena Jag är stolt och glad. Andra Jag har börjat ladda för nästa gång – då tiden ska ner under två timmar. Att jag var riktigt glad när jag närmade mig mål går dock inte att ta miste på. Vinkandes till min bror och hans familj insåg jag hur obeskrivligt mycket det betydde att bli påhejad när målet var så nära. Idag är det träningsvärk, chips, lägenhetsvisning och Lucia di Lammermoor på operan som gäller.
Förr fanns det ett lugn att åka till, ett ställe i Dalarna där tiden stod mer stilla. Där växte jag upp och där bodde mina föräldrar tills för ett par år sedan då de flyttade hit till Göteborg. Det finns nu inget naturligt lugn att åka till. Men i stället finns det två föräldrar som jag kan träffa när som helst i stället för bara några gånger om året. Det är fint. Ofta tar jag morgonpromenader med mamma. Nu på morgonen såg det ut så här och mamma sa: Tänk att vad som än händer i världen så finns alltid det här och bara är.
På Galleri Viktoria har vi precis avslutat en utställning med konstnären Mauritz Karström. I en gammal artikel beskrevs hans konst som en explosion av färg, rock´n roll och själens krumbukter. Tycker den beskrivningen är så fin och det är faktiskt precis så det känns att gå runt bland hans tavlor. I samma artikel säger Mauritz att ”den perfekta tavlan kan vara väldigt skavankig”. Det är en mening som jag tror har flugit genom mitt huvud dagligen sedan jag läste den. Det är så bra och så direkt överförbart på diverse andra områden. Inte minst livet självt.
Huvudvärken försvann, nu-svettas-jag-snart-ihjäl-känslan också. Kvar fanns bara The Tallest Man On Earth. Titta gärna på det här klippet eftersom det var exakt så det lät inför ett fullsatt Trädgårn i Göteborg igår. Love is all, eller en hemsk hemsk kärlekssång som han själv kallade den. Annars rekommenderar jag att titta in på Spotify och lyssna igenom precis varenda låt som finns där.
Eller ganska mycket ska jag nog förresten springa i helgen. För nästa helg är det dags för Göteborgsvarvet. Det kändes så otroligt långt fram när jag anmälde mig i somras. Som om den här tiden aldrig skulle komma. En annan sak som kändes avlägset från början men som är nu på måndag är konserten med den här underbara mannen!
http://www.youtube.com/watch?v=sWaZJOU4GY8
Det förvånar mig vilket starkt motstånd jag har för ny teknik. Både med tanke på brasch- och generationstillhörighet. Marknadsföraren, informatören och den egna företagaren i mig jublar över Iphonens möjligheter. Den andra, introverta delen av mig som mest vill sitta i obygden och skriva, blir frustrerad över tanken på att ha allt, vara överallt, nå och nås. Den delen av mig skriker till C under installationsprocessen av Iphonen: Jag vill bara ha en telefon som jag kan skicka SMS med! Och hon kan inte låta bli att skratta, när hon svarar: Varför skaffar du i så fall en Iphone? Och just då vet jag inte. Strax därefter börjar jag ladda ner appar. I helgen ska jag åka i väg till ett ställe för skrivande i lugn och ro. Sortera, bygga. Och springa lite. Om I phonen kommer packas med? Ja då. Apropå ”flera jag” så vill jag tipsa om ett inlägg jag läste på bloggen Varje vinglig vardag för ett tag sedan, som jag tyckte var så bra.
Denna inbjudan från Akvarellmuseet i Skärhamn står mitt emot mig nu när jag skriver. Fina inbjudan, fina Emil Nolde, fina museum – snart kommer jag!
Mina lemoncurdmaränger blev en fullständig katastrof. Sorgligt platta sjönk de ihop på plåten och smaken av lemon försvann. Kvar blev en söt kletig massa. Jag kunde ändå inte hejda mig att äta två på raken och just nu är jag osäker på om det någonsin mer blir några maränger för min del.
Och så jobbar jag hemifrån på eftermiddagen och stänger ut en jobbig katt från rummet där jag sitter. En timme senare öppnar jag dörren helt säker på att hon ska sitta klistrad precis utanför. I stället hittar jag henne på sängen så här.
